En sorgsen visa i november

I november

Slut är sommarens teater,
kärlekslyckan, som den ljugit.
Fåglar, mina små kamrater,
bort med glädjen har ni flugit.

     Nu strömmar regn på kinden
     och vemod fyller själen.
     Och den förut väna vinden
     är kall som min falske vän.

Bort från mänskorna jag vankar
och med molnen tårar gråter.
Bergen ekar mina tankar:
ingen kärlek kommer åter.

     I skogen stormen dansar
     och fäller alla löven.
     Må de ligga såsom kransar
     på min korta lyckas grav.

Mina systrar går om dagen
jämt med sina händer fulla.
Tomhänt sitter jag bedragen
och ser nattens måne rulla.

     Orion med sitt bälte
     påminner mig om tiden,
     då blond min unge hjälte
     i åkern skar sin säd.

Kom december, låt mig glömma
alla höstens sorgsna visor.
Vintersnö, lägg i er gömma
alla världens orättvisor.

     Ett frö begravt i marken
     väl inga plågor känner.
     Som en insekt gömd i barken
     låt mig sova djupt till vår.

Ingår i min vis- och diktsamling Innan vinden vänder och går hem.
Den kan sjungas till samma melodi som "Visa från Utanmyra".