Jan i Bråtens novemberlåt

Jan i Bråtens novemberlåt

Den påminner om gråt,
en trist novemberlåt,
som sjungs av en som kallas
     Jan i Bråten.
Han fryser, det är kallt.
Han ville lämna allt,
ja, själva livet gav han helst
     på båten.
" – Vad ska man leva för,
när allt omkring en dör,
när träd blåser omkull
och blommorna blir mull?
Jag går som ett dött ting
och finner ingenting,
som gör mig glad och lycklig
     och belåten.

Ty gräset som var grönt
och allting som var skönt
har blottställts för de nordliga
     försåten.
Ja, själva Moder Sol,
som gick i eldröd kjol,
har nu klätt av det mesta utav
     ståten.
Och fåglarna flög bort.
Och dagen blev så kort.
Till töcken och till dis
blev allt och till en kris.
Envar bör väl förstå
den sångare som då
går rödögd, svullen, trumpen
     och förgråten.

Den gamle Fader Frost
har gjort till en kompost
min trädgård med den gröna
     table d´hauten.
Och himlen är som stål
men full av vattenhål,
så ett försåt är även denna
     plåten.
Mitt sommarparadis
förvandlades till is.
Allt ungt och friskt och nytt
blev gammalt, fult och lytt.
November är en skräck,
som lägger allt i säck
och därom handlar denna sorgsna
     låten."

Han sjunger som ett troll
och visan går i moll,
en sådan ton jag finner knappt
      tillåten.
Och ser han gladlynt folk
så drar han som en dolk
fram tungan och blir aldrig helt
     förlåten.
Jag känner ju den karl´n,
ett stort förvuxet barn,
som gör sin höstballad
till en jeremiad.
Jag föreslog prozac,
då blev han arg och stack,
så jag kan faktiskt inget göra
     åt´en.

Finns med noter i min bok Innan vinden vänder och går hem.