Om poetlaget, det lilla som räknas

En rätt skön sonett

Skall jag dem likna vid ett fotbollslag,
fast trasan som de trixar med är ord?
Ja, hellre det än något skidlandslag,
om läppen än är välvallad och smord.
Förr höll sig diktaren till jord och grönt
och sköt ej alltid skott mot mållös rymd.
Ej ständigt lyste diktens solar skönt,
nej, kunde av kritikens moln bli skymd.
Men nu är andra tider och de få
som räknas skapar mästerverk av lik,
kan spela stora, göra andra små,
så gör man när man själv är sin kritik.
     Finns en publik? Javisst, på nära håll.
     Den är de själva, lagets tredje roll!