Shakespeare, sonett

150

O, from what pow´r hast thou this pow´rful might
With insufficiency my heart to sway?
To make me give the lie to my true sight,
And swear that brightness doth not grace the day?
Whence hast thou this becoming of things ill,
That in the very refuse of thy deeds
There is such strength and warrantise of skill
That in my mind thy worst all best exceeds?
Who taught thee how to make me love thee more,
The more I hear and see just cause of hate?
O, though I love what others do abhor,
With others thou shouldst not abhor my state:
     If thy unworthiness rais´d love in me,
     More worthy I to be belov´d of thee.

Så tolkade jag den:

Var får du kraften från, som ger dig makt,
att handskas med mitt hjärta så burdust?
Du gör till lögn allt vad min klokhet sagt
och till svart mörker det som förr var ljust.
Vad gör så att hos dig groteskt blir skönt,
att det som borde skämma ut dig mest,
tycks särskilt lovvärt, ja, av allt jag rönt
jag håller av och prisar det som bäst.
Hur fick du mig att älska dig än mer
ju mer jag såg hos dig att hata blott?
Jag älskar det som andra fasa ger,
o, le ej inför dessa åt min lott.
     Om usel du väckt kärleken i mig,
     mer värd jag är att älskas då av dig.