Nyskriven sång, bör den förbjudas?

De fyra nusvenska stånden: adel, präster, tiggare och kändisar

Det första ståndet här i vårt fjällförhöjda land
är nästan utdött nu och syns bara till ibland.
En gång i långt bort i tiden, så hade det mer makt
och ledde då Europas storslagna mänskoslakt.
Om det tvingas vi sjunga i en högt älskad sång
och då står grevar upp, som de gjorde förr en gång.
Och ser de också fanan gå upp i blågul topp,
gör de honnör och drömmer de står inför en  tropp.

Det andra ståndet vårt kom ju hit en gång från Rom
och avlöste vår gamla och kära hedendom.
När påven pinat färdigt, kom Luthers katekes,
med nästan värre plågor. Men nu är skaran gles,
som ser en gång i veckan i predikstol´n den präst
som stod där förr så myndig, som greven satt till häst.
Pro forma finns han kvar blott och ser åt himlens håll.
Gud give att han hade på den en bättre koll!

Vårt tredje stånd är nytt och en sorts förgätmigej,
som lärt oss att i porten man hälsar med; hej! hej!
Att ständigt skaka mugg i ett främmat EU-land
och inget få för det, jo en enkrona ibland,
är mer än bara jobbigt, fast det för mången tycks
som bara sitta stilla är en ohygglig lyx.
Allt borde kunna ordnas på något annat sätt,
så detta stånd fick chansen att ställa sig upprätt.

Det fjärde utav stånden är det som väsnas mest
och många i det ståndet tror de är störst och bäst.
Vad vill de? Vika ut sig, få synas ändå mer,
helst för en paparazzi, som allting hör och ser.
Det ståndet är väl inte så märkligt eller stort,
men knappast som en brakis ska det snart dunsta bort,
för det har som en amma i varje veckoblad
och TV är för ståndet matjord och gyttjebad.