En höstlig Stockholms-melodi

Epistel nr 79

Fredmans avsked till vännerna, meddelat fader Movitz 
vid sjuksängen

Trädet vid fönstret kastar
löven som jag sett lysa.
Grenar bli svarta kvastar
utan sina blad.
Livet som aldrig rastar,
trött på att se mig frysa,
med min omvandling hastar
i sin maskerad.
Kanske jag sitter som Näcken
snart i vår ström utan täcken.
        Då vill jag spela
        tvärflöjt och fela,
        låta musiken
        blandas med skriken
från mängden utav fåglar, som syns där i stänk
        och vattenblänk ://:
        mitt i vår stad.

Nu går jag hem till fäder.
Länge jag sett det skymmer.
Bränn mina gamla kläder,
vittnen om min nöd!
Se mig när snart jag träder
fram utan allt bekymmer
i en svart frack av bräder
med en blomma röd!
Movitz stå inte och grina!
Låt inga tårar mig pina!
        Spel upp refrängen
        strax invid sängen
        men låt oss stimma
        först än en timma
och ur den där buteljen ta oss än en sup.
        Graven är djup. ://:
        Tack för du bjöd!

Movitz, se hur jag skakar;
brinner gör hela huset!
Vart ben i kroppen knakar,
magen är ett såll.
Elden som i mig sprakar
släcks väl ej ens av ruset.
Mordbrännar´n nära vakar
spelar väl sin roll.
Ge även honom en bläcka!
Törst vill vi alla väl släcka,
        ja, söv den lurken
        med sista slurken!
        – Movitz, måhända
        hinner jag sända
hälsningar till ett sällskap, som i denna stad
        gjort en sur glad! ://:
        Rätt! Par Bricole!

Låt ej hyenor riva
i mina ting och trasor,
låt lystna hundar driva
tomhänta omkring!
Strunta i dem som skriva
elakt om brännvinsfasor,
än om en Bacchus diva;
det gör ingenting!
Klockan för mig redan klämtar.
Hör hur jag rosslar och flämtar!
        Hjärnan dock rimmar,
        i vin den simmar!
        God än och frodig
        och övermodig
diktar jag några strofer nu till fader Berg.
        En man med färg! ://:
        Ta dem och spring!

Mollberg, den krigarbussen,
glöm inte ge en hälsning
men allra största pussen
åt den sköna spar!
Nu går den sista skjutsen,
till mitt fördärv, till frälsning?
Där borta ser jag slussen,
saken tycks nu klar.
Uret, mitt livsur, skall stanna.
Världen, den fula och granna
        redan försvinner
        friskt nu det brinner.
        Skall den då, anden,
        stiga ur sanden
eller skall min lekamen bara sjunka ned?
        Ge mig besked! ://:
        – Men gå nu, karl!

Dikten är ur min pastischsamling Fredman går igen...