Dikta eller leva –

var Fredman avundsjuk på Mollberg? Läs här ett slags svar på frågan
(i den utmärkta - eller hur - pastischen på Bellmans epistel nr 63).

Epistel nr 63

Korpral Mollberg har glada dagar
då han bara en sak beklagar,
att han inte har fyra magar
– sån är hans aptit.
Runt på krogarna han då dräller,
äter var man för honom ställer
och föraktar, förstås ej heller
öl och vin och sprit.
Pengar har han i sina fickor,
damer kring sig och vackra flickor,
som servera sig som på brickor
             i en läcker svit.
Se där dansar snubben
tango med en tjej i slitsad kjol!
Ögonen på gubben
likna svarta kol.
Nu gå vi till Freden.
Mollberg skålar, rödbrusig och varm.
Jag som rimmar, smeden,
vilar på min arm.
Allt emellan min penna fäktar
och ett rim vid ett annat häktar
än om krigaren, än om nektar,
        än om kvinnans charm.

Jag går hem när Fru Luna glimmar,
går där ännu ett tag och rimmar;
jämt hörs någon som som skrattar, stimmar
och ger från sig tjut.
Lycklig den som kan ropa, sjunga!
Sälla de som gå parvis, unga!
Dömd en uv som skall allt besjunga
tills hans tid är slut!
Mätt med Mollberg är jag som döder.
Han kan tända en eld som glöder
– inte den som med tanken öder
        kraft och spiller krut.
Går jag här och gråter?
Livet, vet jag, kommer ej igen.
Konsten ej tillåter
mig bli någons vän!
Lockelser är många;
den som knappt vet Floras förekomst
ser jag ändå fånga
blomst på blomst på blomst.
Nej, jag vill inte gå och klaga,
när ett ord kan min sorg förjaga,
när jag ser i en dikt, en saga
        gudars sammankomst.