Två dikter av John Keats

When I have fears that I may cease to be

Följande är en tolkning av sonetten som inleds med ovanstående
rad. Kan ändras innan den eventuellt kommer att publiceras i någon
bok. Kortdikten därefter är en Keats många tillfällighetsdikter.

När jag är rädd att livet är förbi
innan min penna samlat hop vart strå,
som hjärnan strör och kornen sparats i
böcker – som lador man ser fulla stå;
när jag i nattens ansikte ser drag,
dunkla symboler i en hög romans,
och tänker: deras skuggor skall ej jag
få jaga, gav magiens hand en chans.
Och när jag tror, du stundens vackra vän,
att jag ej mer skall se dig, aldrig får
ha nöje utav trollkraften igen
i kravlös kärlek – övergiven står
jag då på stranden av min värld och ser
i intet ära, kärlek sjunka ner.


Den vita pärlan

Sovande! O sov en liten tid, vita pärla
och låt mig böja knä för dig, och låt mig be för dig
och låt mig bönfalla himlen välsigna dina ögon
och låt mig andas i den lyckliga luft
som omger dig och överallt berör dig.
Bedyran om mitt slaveri, min självuppgivelse,
min plötsliga beundran, min stora kärlek!

Extracts from an Opera