Sista delen av kärleksdikt

Här följer tredje och sista delen av det korta parti jag tolkat av Det Förlorade 
Paradiset, John Miltons mest kända verk. Adam får reda på att Eva har
brutit mot förbudet att äta av Kunskapens Träd och bestämmer sig för att dö med
henne. Föregående två delar har varit införda i bloggen de två senaste dagarna.

Glättigt gav Eva ord åt vad som skett,
med kinder dock, som oron färgat röda.
Adam, på sin kant, stod, så snart han hört
om Evas överträdelse, förbryllad,
bestört och uttryckslös – fasa och skräck
rann i hans ådror, kroppen var som ledlös.
Ifrån hans slaka hand föll den girland
han vävt för Eva, varje ros nu vissnad.
Mållös stod han och blek, tills äntligen
han bröt sin ofrivilligt långa tystnad.

-----

O, skönast av allt skapat, av Guds verk
det främsta, du, väsen, som överglänste
allt annat, som för blick och tanke fanns:
så ljuv och härlig, älsklig och gudomlig!
Hur du nu fallit, plötsligt fallit djupt,
förstörts och skändats, blivit rov åt Döden!
Hur kunde du förmås till detta brott
mot det som strängast var förbjudet, äta
av Guds heliga, förbjudna frukt? Ett svek-
fullt, okänt kräk – av det blev du bedragen
och med dig nu faller jag, ty mitt beslut
är fattat: att med dig gå emot Döden.
I dessa vilda skogars ödslighet,
vad blev mitt liv förutan dig, så ljuvlig
med lättsamt prat och kärlek, delad glatt.
Om Gud än skapade en annan Eva
av ett av mina revben, skulle dock
förlusten av dig aldrig lämna hjärtat.
Nej, nej, Naturen länkar Kött till Kött;
Ben av mitt Ben är du, därför tillsammans
skall vi nu dela sällt och icke sällt.