Fortsättning på kärleksdikt

Här följer Evas "tal" till Adam, sedan han funnit henne i närheten av
Kunskapens Träd med en gren av trädet i handen. Föregående parti
av den del av berättelsen jag tolkar fanns i gårdagens blogginlägg.

Har du ej undrat, Adam, varför jag dröjt?
Åh, vad jag saknat ditt så kära sällskap,
sedan jag lämnat dig för en gångs skull;
två gånger skall det inte ske och aldrig,
gör jag förhastat om det som jag gjort,
när jag ej såg dig här. Men märkvärdig
är denna sak och härlig – hör blott på!
Kunskapens träd är inte, som berättats,
farligt att äta av, ej heligt självt,
men gör till gudar dem som smakar frukten,
är som en ögonöppnare för dem.
Den visa Ormen, inte lika hämmad
som vi, men mera olydig, han åt
av det men undgick straffet, döden.
Förunderligt kan han nu dryfta ting,
har mänsklig röst och har fått våra sinnen.
Mig har han övertygat och förmått
att också smaka och då har jag funnit
det som han fann, att ögonen såg klart,
att hjärtat vidgades, att själen växte,
allt ledande till Gudomen, som jag
för din skull sökte främst, men odelad
med dig jag skulle ringakta – för säll
är jag blott du får del av samma sällhet.
Så smaka också du, att samma lott
oss enar, samma glädje, samma kärlek!

Sista delen av berättelsen, där Adam beslutar sig för att också äta
av frukten och dela Evas öde, som ju är att dö, följer senare, troli-
gen i morgon.