Jenny kysste mig i dag...

En del diktare behöver bara skriva några få dikter eller en enda för att komma in
i alla antologier. En sådan var Leigh Hunt, vars Jenny Kiss´d Me är den enda an-
tologiredaktörer brukar räkna med. Den Jenny som kysste honom lär ha varit
Thomas Carlyles hustru Jane Welsh. Två andra kvinnor stod honom närmare,
hans hustru som födde honom tio barn (tror jag, därav ett i fängelse) men inte var
intresserad av hans litterära förlagsverksamhet eller hans poesi, och hustruns sys-
ter, som däremot gillade det han skrev. De båda kvinnorna är begravda i samma
grav som han själv, en på var sin sida om honom. Mycket om honom går att läsa
på nätet, varför det inte behöver berättas här, men min tolkning av hans dikt om
Jenny har inte kunnat läsas där förrän nu – här kommer den:

Rondeau

Jenny kysste mig i dag,
hoppa ner från stol´n hon satt på.
Tid, du tjuv, som har behag
till det ljuva, skriv som så:
att jag åldrats, som du vill,
att båd´ gods och hälsa flytt mig,
men om Jenny lägg sen till,
att hon kysst mig.

Min tolkning av en annan dikt av Hunt, Abou Ben Adhem, har, om jag minns rätt,
varit inför i min  blogg tidigare. Tolkningarna finns inte i bokform – än.