Det förlorade paradiset (kärleksdikt)

Från Det Förlorade Paradiset av John Milton (1608-1674)
Det tolkade motsvarar raderna 834-916 i Bok VIII

I det närmast föregående har, efter lång övertalning av Ormen, Eva lurats att äta
av frukten från Kunskapens Träd. Hon är dock rädd att Gud skall ha sett det, vilket
kan innebära att hon döms att dö, och att Adam därefter kan fortsätta sitt liv i Para-
diset tillsammans med en annan Eva. Efter resonerande med sig själv bestämmer
hon sig för att locka Adam att också äta av frukten. Med en gren av trädet i handen
går hon för att söka upp honom där de skilts tidigare under dagen, men orolig som
Adam är har han gått för att leta efter henne, och de möts i närheten av trädet.

Efter de orden gick hon bort från trädet
djupt böjd i vördnad, som inför den kraft
som fanns i det och som i saven gjutit
kunskap, vunnen ur Nektar, Gudars dryck.
Adam, som under tiden hon var borta,
fyllts av begär till henne, hade vävt
av valda blommor en girland att smycka
skönt hennes lockar – som när lantligt folk
efter sin sed vill kröna Skördens Drottning.
Stor tröst och glädje lovade han sig
vid hennes återkomst, som dröjt så länge,
men anande på samma gång ett ont,
att något fanns som kunde inge oro,
gick han att möta henne, samma väg
hon gått när de i ottan skilts; Kunskapens
Träd kom han förbi, där fanns hon än,
inte så långt från trädet och i handen
bar hon en gren med frukt, nyss bruten av;
en ljuvlig doft sände den ut, ambrosisk.
Raskt gick hon fram till honom med en min,
som liksom bad om ursäkt, när hon sade
med alltför snabba, inställsamma ord:

fortsättning följer i morgon