En sång till Göteborg

En sång till Göteborg

Stad vid det riktiga havet,
det salta, som inte är bräckt,
dig vill jag godlynt besjunga
för allt, som var görfint och käckt.
Intill Feskekyrkan och hamnen
har näsan fått andas din lukt
och doft även stundom från namnen,
som nu ger min blick dess fukt.

Göteborg, med smärta
vill jag minnas dig nu.
För Ada och Beda och Berta,
ingen av er blev min fru.
Min lycka med er här på jorden
förminskades först av allt
av fisken ni ställde på borden,
för söt och ibland för salt.

Regn var det ofta, det blänkte
som tårar på gator och torg.
Poseidon stod lessen och stänkte
och jag någon gång för en korg.
Då for jag rätt gärna till kusten,
till Långedrags klippiga berg
och återvänd genast var lusten
och staden fick åter färg.

Göteborg, med smärta
vill jag minnas dig nu.
För Ada och Beda och Berta,
ingen av er blev min fru.
Min lycka med er här på jorden,
förstoppades snart av allt
ni felaktigt ställde på borden,
varmt sa ni, fast det var kallt.

Skymningar minns jag, det lektes
i fiskstim och uppe på land.
Nätterna följde, vi smektes
och hjärtan och hav stod i brand.
I Masthugget, Majorna, Haga,
där sjöng vi en hedenbrattsk låt
om kärlek, men nu får jag klaga,
i Stockholm finns bara gråt.

Göteborg, med smärta
vill jag minnas dig nu.
För Ada och Beda och Berta.
ingen av er blev min fru.
Min västliga slutstund på jorden
var dan då jag hellre svalt
än äta, när det stod på borden
ett hopkok av kött och palt.