Den röda fågeln som satt i mig

Allhelgonadagen

Solen lyste den svartaste dagen
där jag gick med futtiga sysslor
som kratta löv,
sopa gångar,
bryta granris till trappan.
Du kom och gick omkring mig.
Du var där.
Du var inte där.
Du stod med en torr kvist i handen,
en brun kvist från den döda rosen Coral Dawn,
utan ett blad, full med taggar.
Tomhet, o tomhet
då du stod vid granrishögen och log
och jorden plötsligt öppnade sig som en grav
och du sjönk och sjönk och jag tänkte:
nu är du borta,

Jag gick in och drack kaffe, begravningskaffe,
och jag satte mig att göra upp räkningen
med Stolthet, Elakhet, Misstänksamhet,
Otacksamhet, Surmulenhet, Enstörighet,
Bitterhet, Hätskhet, Långsinthet,
alla mina motbjudande släktingar.
Äntligen lämnad ifred fick jag gråta ut.
När kvällen kom såg jag ut genom fönstret.
Så ensligt trots stjärnornas alla marschaller
och träden, som stod med vajande kronor
och sörjde med mig.


Dikten är skriven på 80-talet och ingår i  kärlekslyriksamlingen
Den röda fågeln som satt i mig, tryckt 2014.