Men Ann-Sofi!

Men Ann-Sofi!

Men Ann-Sofi, ditt lilla troll!
Vad kommer du ifrån för håll?
Du ser så rufsig ut och yr.
Berätta om ditt äventyr!
Du föll förstås, det händer lätt,
när man är finlemmad och nätt.
Låt höra var det känns mest ömt,
och knäpp den knappen som du glömt!

Den är så rosenröd din kind.
Fick du sån färg av sol och vind?
Och läpparna, som tycks ha blött,
är röda utan läppstiftsrött.
Du verkar omtumlad och matt
och sömnig som en kissekatt.
Förresten tror jag det finns spår
på blusen av nån annans hår.

Slår hjärtat fort under din barm?
Du ser så sömnig ut och varm.
Säg, föll du räddningslöst och hårt
och domnade du nästan bort?
Du gnydde väl och skrek: O Gud!
Jag hörde något misstänkt ljud.
Se där på strumpan syns en fläck!
Det går nog bort, är inte bläck.

Vad säger du, att jag är dum?
Men Ann, du är väl inte stum!
Få höra nu din lilla bikt,
så får jag stoff till än en dikt!
Är det som huden ännu bränns,
som alla famntag ännu känns?
Nej, neka inte för jag svär,
det syns i ögonen, det där!

– Så bra att du har sagt mig allt,
men gå nu hem och ta det kallt,
för kärleken som är så söt
kan tjockna och bli fadd som gröt.
Vad pratar jag för larv och strunt!
Du älskar och det är ju sunt.
Föll du tillsammans med en prins
gläds jag med dig för att han finns!


Visan med melodi är av okänd författare.