Titta vad jag fann i författarskåpet!

Vad allt hittar man inte i ett författarskåp, som man håller på att tömma! Tyvärr är en hel del rimmat och följaktligen av mindre värde. Kanske jag borde släpa med mig skåpet till Antikrundan, där konstigt nog allt gammalt och fornt är dyrgripar?

Marco Polo

Mot Persien och mot Pamir och Östra Turkestan
for Marco i sin ungdom och var gäst hos Khubla Kan.
Med kanens dotter Kökätjin och tusen sköna ting
blev han bekant, först i Chang-tou och senare Beijing.

Till hemstaden Venedig kom han åter just i tid,
för att som mer än fyrtiårig sändas ut i krig.
Genova hade utmatat Venezia som stat.
För Marcos del blev fångenskap det krigets resultat.

Två år blev det av ofrihet, förnedring och besvär;
de kändes extra tunga för en sådan resenär.
Men Minnet var en skattkista att hämta glädje ur
och i sin fantasi, på nytt, begav han sig på tur.

Mest teg han om sitt företag, för Marco visste att
hans skildring skulle mötas, mest, av tvivel och av skratt.
Men vännen Rustichello, dock, som var av annat slag
fick höra allt om Marcos färd, som pågick dag för dag.

Han inte bara lyssnade, han satte allt på pränt
och öppnade för framtiden en dörr mot öst på glänt.
Men länge än förnekade man allmänt österns värld;
det är i hjärnan, som han rest, sa man om Marcos färd.

Ett hus vid Canal Grande fick bli Marcos hem till slut.
Till sist blev han en grubblare och gick rätt sällan ut.
Vad rörde honom sången från kanalens gondoljär
om någon bella donna och om mäns små hjärtbesvär?

En dag på en piazza blev han stående en gång.
En skara hade samlats kring en man, som sjöng en sång.
Kom hit, skrek han till Marco, för jag skaldar sant, min vän,
om åsneritten jag nyss gjort ner till Apulien!