Mer Shakespeare

Två sonetter till utan anknytning till den vackre ynglingen
eller den mörka damen 

Nr 146

O själ, mitt syndfulla livs medelpunkt,
narrad av krafter som betjänar dig,
säg, varför hungrar du och suckar tungt,
medan ditt yttre hölje kråmar sig?
När för ditt hus det skrevs så kort kontrakt,
varför så högt ett pris betala ut?
Skall maskarna, arvingar till din prakt,
ta allt du dyrt betalt – är det ditt slut?
På kroppen, tjänaren, i så fall lev,
låt hans förluster öka ditt förråd,
sälj skräp han samlat, tid han tomt fördrev,
bli arm utvärtes, innerst rik på nåd.
     Då när dig Döden, som själv närs av män
     och Döden död kommer ej mer igen.

Det sköna och sinnliga som annars prisas och fascinerar av-
färdas här som något mindervärdigt. En ovanlig, religiös ton
finns i dikten, där han uteslutande vänder sig till sig själv.
  


Nr 145

Två ord, "jag hatar", lämnade
din mun, blott skapt för kärleks skull.
För mig var orden ämnade
men när du såg mig ångestfull,
kom strax ditt hjärta i beråd
och klandrade din tunga fort;
den, villig att bevilja nåd,
lätt trollade det sagda bort.
"Jag hatar" lät du följas av
två nya, lika korta ord,
som mig min glädje återgav
som efter moll ett ljust ackord.
     Ty från ditt hat de frälste mig,
     de två små orden "inte dig!"

Sonetten har fyra i stället för fem takter som de övriga, vilket de flesta av
översättarna till svenska helt eller delvis ignorerat. Orden "hate away", som 
återfinns i den trettonde versraden, är en ordlek, syftande på Anne Hathaway, 
Shakespeares hustru. Med ordleken liksom med den annorlunda sonettformen
har diktaren velat markera att sonetten intar en särställning.