Wolf Hall

På det hela taget tycker jag som som Kallimachos (bibliotekarie i hellenistisk tid i Alexandria) att en stor bok är ett stort ont (méga biblion – méga kakón); dock har jag de senaste veckorna läst alla de fyra tjocka delarna i Vilhelm Mobergs utvandrarserie och allra senast Book One of the Thomas Cromwell Trilogy, Wolf Hall (600 sidor) och funnit att båda är mäktiga läsupplevelser. (Ännu mäktigare lär den senare kännas när jag läst även de två andra delarna.)
De deltagande i Hilary Mantels bok blir märkligt levande figurer, inte bara hjältar eller skurkar som de lätt framställs som i historieböckerna. Det är för den skull inte säkert att de tecknas "sant", förmodligen var inte Thomas Cromwell den rätt mysiga fadersfigur han beskrivs som, utan snarare en person lik gudfadern i Mario Puzos roman, en man som man också lurades att nästan känna sympati för. En som förekommer här och där i romanens första del (och förmodligen senare också) är Thomas Wyatt, som jag tidigare läst en del om, bland annat för att han var den som introducerade sonetten i England. I Mantels bok ges han nog en mer undanskymd plats än han hade i verkligheten. Han dog knappt fyrtioårig, i lunginflammation förmodligen, när Henrik, kungen, sänt honom att ta emot spanska sändebud, ett uppdrag han inte vågade neka att utföra, fast han var sjuk.

En annan bok som jag kommer att läsa när den kommer ut, tolkad till svenska av Elisabet Fredholm, är Sidney Chambers and the Shadow of Death av James Runcie (en ärkebiskopsson som skriver deckare). Handlingen tilldrar sig på 1950-talet, men bland dikter som citeras i den åtminstone delvis finns en av Wyatts sonetter, den som handlar om Ann Boleyn, möjligen Wyatts älskarinna en gång och senare kung Henriks drottning.

Jag har översatt tre av Wyatts sonetter:  En av dem lyder i min översättning:

Mitt krig är slut och dock har jag ej fred.
Jag fruktar, hoppas, fryser, står i brand.
Jag griper allt; tom är likväl min hand.
Jag flyger och jag trycks allt längre ned.
Den makt jag är som sammanlänkad med
håller mig utan fjättrar i sitt band.
Jag kan ej leva; dock vid gravens rand
skyr jag dess djup, än mer vid allting led.
Jag klagar ordlös, ögonlös jag ser,
är kär i en och hatar eget jag.
Jag vill gå under och om hälsa ber,
jag dränks i sorg och ler åt obehag.
     Ack, så misshagar mig båd´ liv och död
     och det jag gläds åt ger mig all min nöd.