Arbetardikt

Romantiska förbundets tidskrift Aurora, om jag nu ska göra reklam för den, har kommit ut med ett nummer som handlar om arbetardikt, inte precis den tidskriftens heligaste ämne. (Tyvärr har jag inte läst numret än, så det här är ingen recension.)

Stig Sjödin är med, såg jag, en fin poet, och Jenny Wrangborg, hon är eller kan också bli bra, åtminstone om hon kan låta bli att göra politiska kåldolmar av stoffet, det som Göran Greider, en annan given deltagare, brukar vara så bra på.

Så mycken arbetardikt skrivs inte i vårt land längre, eftersom det inte finns så många arbetare kvar, mest bara rattvridare och knapptryckare och dataspelskonstruktörer och popartister. Flertalet arbetare var halvt utrotade redan på 1960-talet, så när Lars Bäckström och andra försökte väcka arbetet till liv i poesi (som enligt Göran Hägg egentligen var vardagsrealistisk prosa upphuggen i versrader med ojämn högermarginal), handlade det knappt om jobb att utföra, utan mest om små dagliga bekymmer, som sättet att koka tevatten, vrida ur wettextrasan, skala potatis, – hur man bäst städar toan var ett problem som någon till och med skrev en akademisk avhandling om. Några "arbetardiktare" gav sig av till utlandet för att få bättre stoff: en mer idealisk form av människa, som inte skydde smuts på händer, tyckte man sig finna i Sovjetunionen, Kina och Kambodja. Många där dog av ren lycka över att vara arbetare.

Emellertid: när Björn Julén, som jag hade som handledare i litteraturhistoria på Stockholms Högskola, kom till en lektion och delade ut ett stencilblad med två dikter från nyutkomna samlingar på, Efter frukosten, av Lars Bäckström och Havet, av Göran Palm, bestämde även jag mig för att bli arbetardiktare. Jag var kanske den ende i min studiegrupp, som hade erfarenhet av arbete: tröskning, mjölkning, plöjning, trädgårdsarbete i växthus och blomsterhandel, industriarbete av flera slag, hotelljobb, transportarbete och mycket mera. Och nu var jag ju också märkt av det akademiska slitet, annars hade jag nog inte fått till något. Resultatet blev denna dikt:


JAG VAR SOPARE I HELVETET!
Min kamrat till vänster hade fått
tummen avbiten av sin fru
och min kamrat till höger hade vatten i ryggsäcken
och därför ensamrätt till truck-sopen.
Jag var andre kvastsopare i Helvetet.
Med särskild glädje minns jag översvämningen
till följd av snusdosor i skitmojen
och rösten som skrek (för jag hade låst in mig i städskrubben):
– Var är den där jävla sopstudenten?
Häromdagen sålde jag en korv (med senap och bröd)
till min f. d. chef, överfuriren, städgeneralen.
Rörd vid minnet av min städaretid sa han:
– Aldrig har vi haft ett så rent Helvete,
som när du var hos oss!

Jag minns inte var jag befann mig när jag skrev denna minnesvärda dikt, kanske i Göteborg, där jag visserligen inte städade utan naglade fast strängar i Malmsjö pianofabrik. Det var ett trefjärdedelsarbete, så ibland hade jag en ledig eftermiddag och åkte då gärna spårvagn ut till Långedrag för att titta på havet. Det var inte alls som på Louvren.

PS

Jag kom på att jag skrivit en "arbetardikt" till, fast inte vid samma tillfälle. Den var och är lika lite publicerbar som den förra (utom i min blogg numera, förstås), fast helt annorlunda. Den lyder:

Den förste, den andre

Den förste han bränns och den andre han skållas,
den tredje han  ratas, den fjärde han bollas,
den femte han kläms i en vals och blir platt,
den sjätte han sparkas iväg som en katt,
den sjunde han hamnar till sist under hjulen,
den åttonde på sin pension blir bestulen,
den nionde sargar sig svårt i ett ben,
den tionde andas med lungor av sten,
den elfte har ont både natten och dagen
i armarna, benen, ryggen och magen.
Vad slutligen angår en viss nummer tolv,
så kryper han gärna på heltäckta golv
och fingrar så gärna sin gullpeng om halsen
och spelar för jämnan upp tacksamhetsvalsen.