John Keats och Johan Jönsson

Ett omaka par? Ja, men det var inte bara det som föll mig in när jag ungefär samtidigt råkade läsa om dessa två; en annan sak jag också kom att tänka på var hur olika kritiken förhåller sig i olika tider till författare och författarskap. Ingen levde under svårare förhållanden än John Keats (fattigdom, olyckor och sjukdomar – som inte bara ledde till hans egen förtidiga död utan också hans fars, mors, och en brors – knarkberoende?, hån från kritiken), men vad han själv upplevde som väsentligast och mest värt att skriva om var inte det hemska i livet utan naturens skönhet, kärleken, medkänslan osv. Även kritiken kom så småningom att uppskatta honom för just dessa drag i hans dikt, man gör det fortfarande och godkänner till och med mer eller mindre hans självsäkra påstående att beauty is truth, truth beauty.

Vår tids poeter lever väl under jämförelsevis idylliska förhållanden, men vad de helst skriver om tycks vara tillvarons djävlighet. Det är också nästan bara dikt om livets elände som kritiken tycker är värd att uppmärksamma, när det gäller nutida dikt. Jag har egentligen inte läst Johan Jönssons dikter (om det ens är dikter är en annan diskussion) men så vitt jag förstår handlar det mesta hos honom om elände och han tycks gå hem väldigt bra i vår tid: nu senast sågs ett inslag om hans senaste bok (på hur många sidor, flera tusen?) i TV:s kulturnyheter, där poesin nästan aldrig annars får någon plats.

Vår tids fascination inför sådant som, tycker man, mest bara borde framkalla äckel, leda, avsky och vämjelse syns förstås inte bara i det lilla som skrivs i och om poesi, utan i alla möjliga sammanhang, t. ex. i Sveriges Radio TV:s trailers, som ersatt hallåorna. Finns det något särskilt vidrigt inslag i ett kommande program, gärna ett s. k. nöjesprogram, (någon som skjuts, ett knytnävsslag rakt i ansiktet, en våldsam krasch med en massa lemlästade, två personer som svär, slåss och smutskastar varandra) måste det lyftas fram – eftersom programdirektörerna (eller vilka?) tydligen anser att det är sådant som är det i huvudsak intressanta och sevärda.

Tack Sven Delblanc, som lärde mig uttrycket "till äckel, leda, avsky och vämjelse". Han var fänrik vid Svea Livgarde, när jag var soldat där. Uttrycket gällde då något vi skulle träna på i evighet vid skjutvallen, så att vi var säkra på att kunna stå emot den sovjetiska invasionen, antar jag. Den trodde han skulle komma, fast han inte sa det direkt till oss utan i en bok.