Ner med Pohlman!

Det är inte jag som utropar detta utan Ingemar Unge i Tidningen Vi nr 13, 2001. Han gör det med anledning av "alla fåniga väderleksrapporter i radio och tv och tidningar". Så här skriver han:
     "Noga taget är det knappt någon som bryr sig om dessa rapporter, så varför ha dem? Varför kasta bort en oherrans massa pengar på väderrapporter, kartor och roliga solar som inte betyder ett skvatt för någon?
     Vad ska bonden göra? Bygga ett tak över sina åkrar?
     Hur kan en hel nation, år ut och år in, låta sig plågas av denna väderterror utan att protestera?
     – – –
     Låt ett sunt folk bo i ett sunt väder utan att oroa sig i förväg och utan att bli besvikna efteråt. Ett sunt folk har inga åsikter om vädret.
     Människovädret vi fordra tillbaka!
     Och avskeda samtliga tv-hallåor när ni ändå är i gång – deras privata och inställsamma joller får mig att tappa håret."

Ord och inga visor! Vad beträffar tv-hallåorna har Unge fått sin önskan mer eller mindre tillfredsställd (fast ett annat nästan värre ont har efterträtt dem – mer om detta en annan gång), men när det gäller vädret blev det etter värre när Pohlman trädde tillbaka. Inte bara för att meteorologerna tycks yngla av sig som katter, utan deras nya väder har ju under åren som gått bara blivit sämre och sämre – under Pohlmans tid sken ju solen! Själv skrev jag för ett antal år sedan följande dikt, i vilken jag önskade honom tillbaka (jag tror inte att den varit införd i bloggen tidigare):

På Pohlmannens tid

På Pohlmannens tid
då var himmelen vid,
då var solen oss huld som en fe.
Ifrån morgon till natt
sken hon som om besatt,
de´ var ingenting särskilt me de´.
Man var solbränd, det kan jag förkunna
och gick klädd i små kläder och tunna.
Kom en helnaken tös
var det ingen som fnös,
de´ var ingenting särskilt me´ de´.

Nu är tillvaron våt,
himlen är som en gråt,
sedan ingen för skval sätter P.
Det ska vara så här,
säger Regnmakar-Pär,
de´ är ingenting särskilt me´ de´.
Men på Pohlmannens tid var det annat,
om herr Pluvius då hade stannat
hos oss mer än en da´,
hade John bett´en dra.
De´ var ingenting särskilt me´ de´.

Det var trevliga dar,
man gick torr, man gick bar,
innan regntiden gjorde entré.
Men en dag överallt
blev det surt, vått och kallt,
kan ni se något särskilt me´de´.
Är det tjejer som spår tycks de snälla,
fastän inte ett skvatt originella.
Alla låter som Pär:
lågtryck här, lågtryck där,
de´ tycks ingenting särskilt me´ de´.

Mellan fötternas tår
såg jag simhud i går,
det var inte så lustigt att se.
Men om jämt man går sur
som en sorts vattendjur,
är det ingenting särskilt me´ de´.
Bara John kommer åter i rutan,
finns en chans att man klarar sig utan
sånt som fena och gäl.
Pär han gör en till säl.
Kan ni se något särskilt me´ de´?

Som sagt, det har bara blivit värre sedan Pohlman lade av och började ägna sig åt pianospel.  Och som jag säger i min nya bok, Poetiska porträtt – i svartvitt med sonett, som utkommer i dagarna, så har väderterrorn smittat av sig till och med på litteraturhistorien. En bok om Karlfeldt inleds t. ex. med en lång meteorologisk rapport om väderleksläget den dag då lille Erik Axel föddes i Karlbo några mil från Falun och fick smaka vädret för första gången.