Dikt och plöjning

Detta är en dikt ur min bok Tillägnat, med och utan lov, tryckt 2014:

Till en bondson
som började dikta 

Vad gör du nu? Du sitter visst och plöjer
med pennan, i din bostad, i en stad.
Vad ser du som i drömmen, när du böjer
dig över papperet med rad vid rad?

En teg, en åker, fåra efter fåra,
en liten dikt, en flerstrofig ballad?
Ett bondelandskap, ett månghundraåra,
klotter, ett tättskrivet A-fyrablad?

Jord, ord – det tycks som båda var ett enda.
När plöjandet och fårorna tog slut,
tog versen vid och löper linan ut,
tills en lång arbetsdag snart är till ända.

Vad för en odling blev det – verkligt liv
eller var allt knappt mer än tidsfördriv?

När ovanstående skrevs hade jag inte läst Gunnar D Hanssons bok Var slutar texten, 
ur vilken jag hämtar följande (från sidan 43): Det är först under 1300-talet som den
grafiskt avgränsade raden börjar uppfattas som ett grundläggande tecken för poesins
framträdelsesätt – poesin blir "visuell". Men "visuell" på ett annat och kanske mer 
grundläggande sätt än vad vi idag avser med termen "visuell poesi", där själva ter-
minologin antyder att vi har att göra med ett specialfall, en underavdelning till poesin
och poesins historia. Begreppet "vers" etableras – utifrån latinets "verto", "att vända
med plog" – och "vers" är alltså i detta sammanhang liktydigt med "rad", "linje", 
plogfåra i skrift, en sedd och avläsbar gest, en fysisk rörelse. I samband med detta
växer också bruket av skiljetecken fram – en oangripbar skriftlighetspraxis ända fram
till 1800-talet, då de första tecknen på en "skiljetecknens kris" visar sig hos t. ex. Emily
Dickinson. En skriftens öppenhetssignal? Samtal i stället för överenskommelse? Ett 
muntlighetstecken?

Lustigt att när jag läser detta har jag just kommit att fascineras av Emily Dickinsons dikter, har också försökt tolka ett par till svenska. Hennes dikt är närmast trädgårdskonst, en vandring på vindlande gångar med sekatör i handen, alla tankstrecken är som snabba klipp.