iPod-sjukan forts.

Vissa författare har fjärrsyn, en av dem var Carl Jonas Love Almqvist. Vårt nät och vårt googlande föregrep han i sina föreställningar redan för etthundrafemtio år sedan, när han befann sig i Amerika. Det universum han tänkte sig att man kunde söka i, som vi gör på nätet, bestod visserligen främst av hans egna mångsidiga skriverier, sammanförda i Anecdoticon Magnum Almaquianum  (= Den stora almqvistska anekdotsamlingen), men detta universum omfattade ju det mesta.

Det intressanta är att han förstod ungefär hur människor i gemen skulle komma att utnyttja den nya läsmetoden, när man hade tillgång till hela verket (i hans fall hette det man "googlade på" Törnrosens bok). Man skulle komma att söka lite här och där i stället för att ordentligt lära sig något om ett större helt. Så här säger han, sedan han först talat om mängden som fanns att läsa och om fördelen med att allt fanns: "Nåväl: om en människa låter sig förströs oupphörligt, från morgon till kväll, genom läsande, än af ett, än af ett annat, utan ordning och sammanhang med hvartannat, samt utan att i sitt inre hänföra allt detta strögods till den psychologiska kraft, hvilken sammansmälter det disparata till en given enhet och till system i själens djup, så är det visst illa, det blefve ej blott förströelse, men förstörelse".

Almqvists dator eller i-Pod tänkte han sig som något slags läslåda, inte som den skiva vi känner, varför han inte har något att säga om den fingerartros jag själv förutspått blir vår nästa folksjukdom.
Eller såg han även dessa våra platta föremål framför sig, men tyckte det räckte att varna för detta vansinnet: "en själens upplösning i bara partialiteter till sådan grad, att anden ej förmår verka till något dugligt enär den är alldeles söndersplittrad".