iPod-sjukan

En av de saker man som äldre kan vara glad över är att man fick leva större delen av sitt liv innan iPod-sjukan bröt ut, den som förvandlat större delen av nutidens människor till något utanför dem själva, något de inte kan kontrollera, något som närmast gjort dem till döda varelser, till zombies. Det är troligt att sjukan får ett slut, men inte på grund av att någon hjärnfunktion skulle påverka folk att övergå till ett normalt liv, utan på grund av att fingrarna angripits av artros eller värre, måst amputeras, sedan de slitits ut. Fingeramputationerna kommer säkerligen till en början att vålla en väldig frustration och man kommer att få se människor sitta på tåg och lite varstans och försöka använda näsan i fingrarnas ställe, kanske de också tar av sig skor och strumpor och försöker använda tårna.

Tyvärr kommer jag inte att få uppleva dagen när iPoden skrotas, men det kommer kanske att förunnas mina barnbarnsbarnbarn. I takt med att nya vanor uppkommer försvinner också gamla. Själv fick jag uppleva dagen då man slutade förgifta offentliga rum med rökning, det var en stor och oväntad sak. Särskilt märkligt är att saker som man inbillar sig är eviga kan försvinna nästan över en natt. Ifråga om rökningen skedde förändringen fort när den väl kom, men det dröjde några hundra år. iPod-sjukan kommer att rota ut sig snabbare, eftersom avsaknaden av fingrar kommer att märkas tydligare än lungsjukan.