På Katarina kyrkogård

På Katarina kyrkogård

En dag till en gravsten i vår huvudstad
gick en liten gumma, som inte var glad.
Tyst stod hon vid vården, tjockt påbyltad och trind
och dock var hon förr, sägs det, smal som en hind.

Ur medhavda kassen tog hon en bukett
med rosor och fäste vid den en biljett.
När budet var nedlagt stod hon sen som blind
av tårar, som forsade på hennes kind.

Jag såg blombuketten och såg hennes brev
och nyfiken ville jag se vad hon skrev
och läste det när hon försvann vid en grind:
Låt mig också vila i frid! Cilla Lind.