Cecilia Lind i all evighet

I går var jag på ett årsmöte som avslutades med underhållning av två vissångare. Jag har inte varit på 87 framträdanden av trubadurer eller deras folkslag de sista åren, men om jag varit det hade säkert Cecilia Lind varit med minst 85 gånger. Det skulle blivit en sällsynt visunderhållning i går om hon uteblivit, men hon kom som vanligt. Det där visfolket som släpar henne med sig (instängd i basfiolen – vad vet jag) är tålmodiga och tålamodsprövande människor; de kommer nog aldrig att fatta att fröken Lind börjar bli liksom lite tjötig!
Jag antar att det hörs där uppe i himlen, där Cornelis lär sitta, vad vi sjunger här nere; i så fall kan jag föreställa mig hans tankar. Och jag hoppas han hör mig när jag sjunger min i dag skrivna version som rör Cecilias allestädesnärvaro på jorden och Cornelis´ troliga syn på denna – här är den:

Cecilia Lind i all evighet

Högt uppe i himlen hörs dragspel och bas.
Där sitter Cornelis och läppjar ett glas
och hör hur den stiger var stund med var vind
balladen om henne, Cecilia Lind.

Lätt hörs den i himlen hans jordiska sång.
Ljudvågorna dit gör ett kort litet språng
och vips är hon där, lika snabb som en hind
med åkaren Fredrik, Cecilia Lind.

"Du doftar så gott och du dansar så bra",
sånt hör man däruppe vareviga da´
"Din midja är smal och barmen är trind"
– allt fick utom vingar den ängelen Lind.

Cornelis vill slippa att höra det där
igen och igen, ni kan tro att han svär,
ja, tänk, så den rodnar Guds snövita kind,
när han säger: "fan ta Cecilia Lind!"

"Nej, visan är bra", tänker han om en stund,
"men slapp jag höra den blott en sekund!"
Vad hjälper att önska, hon står vid sin grind
och kysser en gubbstrutt, Cecilia Lind.

Trött mumlar han sedan i sin evighet:
"jag skrev ju en massa, som alla här vet
men ingen därnere, för jorden tycks blind
för allt utom slampan, Cecilia Lind".