Om Bellman och en dikt av Göran Hassel

I min nya bok Tillägnat, med och utan lov, som snart trycks finns ett kapitel kallat Till diverse svenska poeter och annat folk. En sonett tillägnas Bellman, vars samtliga epistlar jag för några år sedan gjorde pastischer på. (I mitt förra inlägg i bloggen finns en av dem.) En dam som köpte ett ex. av Fredman går igen..., som pastisch-samlingen heter, sände mig ett mejl, där det bland annat stod: "Vilken fantastisk bok du har skrivit; Fredman går igen. Du är ett geni. Det var längesedan jag läste något så roligt och träffsäkert." Med tanke på att damen ifråga har fått en massa pris för sina dryckesvisor (förra året blev hon t.o.m. utnämnd till världsmästare i genren av en framstående jury) trodde jag på hennes omdöme om min bok (och gör det fortfarande!). Vid några tillfällen har jag därför försökt att intressera visfolk, och inte minst Bellman-kännare för min  bok. Med klent resultat, inte riktigt alla gånger men de flesta. Vid ett visst boksläpp, som jag råkade vara med på, erbjöd sig en kamrat till mig som kände Göran Hassler (som ju anser sig vara expert på Bellman) att hämta honom från ett inre rum, där gräddan av litteratörer/poeter satt för sig själva. Han kom, satt en stund och tittade i min bok och gick tillbaka utan att säga ett ord. Det är sådana reaktioner som föranlett följande sonett i den nya bok som snart trycks. Den lyder:

Till Carl Mikael i hans himmel

Du blev till sist en riktig helighet.
Hur det gick till vet främst de mest devota,
de som tytt allt och gissat varje gåta,
som klockslaget, när du skrev det och det.

Min hyllning var pastischer, som du vet,
var de ej bra får du mig dock förlåta.
Här nere ser man krokodiler gråta
och kalla boken en förmätenhet.

En bättre hyllningsgärd, verkar de tycka,
är rota i ditt liv, apa ditt ljud.
Peruk och kläder får man också knycka,

men inte diktens folk och diktens skrud.
Är "passagerarna" ej allas lycka?
Jag lånade av dig, som du av Gud!

Hur mycket man ska lita på Göran Hasslers omdöme om andras dikter (om han nu bryr sig om att säga något) vet jag inte. Däremot vet jag vad för sorts dikter han skriver själv. I en gammal Vi-tidskrift hittade jag denna dikt av honom:

Det är bäst att klippa tånaglarna
så att man inte rivs,
när man sparkas.
Det vore ojust
på något sätt
tycker jag.