Inget har bloggats på ett tag, mest beroende på att jag iordningställt en ny bok, som kommer att tryckas om någon vecka. Den heter Tillägnat, med och utan lov och är på tvåhundra sidor. Det är meningen att den ska reta, roa och röra.
Efter att ha skrivit i flera decennier har jag märkt att vissa motiv, ämnen, tankar återkommer, fast i olika uttrycksformer. I min nya bok har jag en sonett om lusten/viljan/beslutet att lägga av med ordkonstnärskapet, börja leva "på riktigt". Den ser ut som följer:
Till kamraterna i cirkusen
För er i cirkusen vill jag berätta:
till konstlösheten har jag återvänt.
Jag ger dem fria, djuren som ni känt,
och lämnar själv manegen efter detta.
Den hungern mina djur bort kunna mätta,
så som de dansat, vridit sig och vänt,
blev aldrig stillad – ingenting har hänt
som sagt mig: dina nummer var de rätta.
Så jag försvinner ut på öppna fältet,
där allt skall vara på ett annat sätt.
Nu får jag leva otvunget och lätt
och mindre högmodig än där i tältet,
där de ej visat, mina många djur,
det som var åtrått: ädlare natur.
Min första tryckta bok hette Fredman går igen... och var pastischer på Fredmans epistlar. Bellmans personer, passagerare, som han kallade dem, är desamma som för tvåhundrafemti år sedan, men rör sig i min samling i nutid och sysslar med samma saker som vår tids människor: Ulla Winblad springer t. ex. tjejmilen. När jag visar boken säger folk: kul ide och lämnar tillbaka den utan att ens bläddra i den – få fattar vilka djupsinnigheter den innehåller. En epistel tar upp just motsättningen mellan att vara levnadskonstnär och ordkonstnär, det som antyddes i sonetten ovan. I min pastisch (nummer 63) är det givetvis Mollberg som är levnadskonstnären och den som öder sitt liv genom att skriva är förstås Fredman själv. Så här är den:
Epistel nr 63
Diktad på en måndag
Korpral Mollberg har glada dagar
då han bara en sak beklagar,
att han inte har fyra magar
– sån är hans aptit.
Runt på krogarna han då dräller,
äter vad man för honom ställer
och föraktar, förstås, ej heller
öl och vin och sprit.
Pengar har han i sina fickor,
damer kring sig och vackra flickor,
som servera sig som på brickor
i en läcker svit.
Se där dansar snubben
tango med en tjej i slitsad kjol!
Ögonen på gubben
likna svarta kol.
Nu gå vi till Freden.
Mollberg skålar, rödbrusig och varm.
Jag som rimmar, smeden,
vilar på min arm.
Allt emellan min penna fäktar
och ett rim vid ett annat häktar
än om blommor och än om nektar,
än om kvinnans charm.
Jag går hem när Fru Luna glimmar,
går där ännu ett tag och rimmar;
jämt hörs någon som skrattar, stimmar
och ger från sig tjut.
Lycklig den som kan ropa, sjunga!
Sälla de som gå parvis, unga!
Dömd en uv som skall allt besjunga
tills hans tid är slut!
Mätt med Mollberg är jag som döder.
Han kan tända en eld som glöder
– inte den som med tanken öder
kraft och spiller krut.
Går jag här och gråter?
Livet, vet jag, kommer ej igen.
Konsten ej tillåter
mig bli någons vän!
Lockelser är många;
den som knappt vet Floras förekomst
ser jag ändå fånga
blomst på blomst på blomst.
Nej, jag vill inte gå och klaga,
när ett ord kan min sorg förjaga,
när jag ser i en dikt, en saga
gudars sammankomst.
Jag är fortfarande i cirkusen trots vad som sägs ovan. Och kommer nog att förbli där, trots att gudarna har en benägenhet att försvinna, när tror sig ha sett en glimt av dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar