Non sum qualis eram bonae sub regno Cynarae

Non sum qualis eram bonae sub regno Cynarae

Last night, ah, yesternight, betwixt her lips and mine
There fell thy shadow, Cynara! Thy breath was shed
Upon my soul between the kisses and the wine;
And I was desolate and sick of an old passion,
     Yea, I was desolate and bowed my head:
I have been faithful to thee, Cynara! in my fashion.

All night upon mine heart I felt her warm heart beat,
Night-long within mine arms in love and sleep she lay;
Surely the kisses of her bought red mouth were sweet;
But I was desolate and sick of an old passion,
     When I awoke and found the dawn was gray:
I have been faithful to thee, Cynara! in my fashion.

I have forgot much, Cynara! Gone with the wind,
Flung roses, roses riotously with the throng,
Dancing, to put thy pale, lost lilies out of mind;
But I was desolate and sick of an old passion,
     Yea, all the time, because the dance was long:
I have been faithful to thee, Cynara! in my fashion.

I cried for madder music and for stronger wine,
But when the feast is finished and the lamps expire,
Then falls thy shadow, Cynara! The night is thine;
And I am desolate and sick of an old passion,
     Yea hungry for the lips of my desire:
I have been faithful to thee, Cynara! in my fashion.




Non sum qualis eram bonae sub regno Cynarae

I går natt såg jag, mellan hennes mun och min,
skuggan av dig, Cynara! andedräkten spred
sig till min själ, emellan kyssarna, vårt vin.
Och jag var tröstlös, sjuk av en aldrig glömd passion.
     Ja, jag var tröstlös, blicken vände ned.
Jag har varit trogen mot dig, Cynara! efter min fason.

All natten kände jag hur hennes hjärta slog,
där hon låg tätt intill mig, trött men lustfylld än.
Het var förvisso hennes köpta mun, hon log.
Men jag var tröstlös, sjuk av en aldrig glömd passion,
     när grå den smög emot oss gryningen.
Jag har varit trogen mot dig, Cynara! efter min fason.

Mycket har jag glömt, Cynara! Följt varje vind,
slängt rosor, rosor vilt bland massorna i fång,
i dansen sökt förjaga minnet av din kind.
Men jag var tröstlös, sjuk av en aldrig glömd passion;
     liljor dör ej och dansens tid är lång.
Jag har varit trogen mot dig, Cynara! efter min fason.

Jag skrek om hetare musik och tyngre vin,
men så snart festens lampor släckts och mörkret rår,
då, Cynara! syns din skugga. Natten är din,
och jag är tröstlös, sjuk av en aldrig glömd passion.
     Jag hungrar, läpparna till dina trår.
Jag har varit trogen mot dig, Cynara! efter min fason. 


Non sum etc.: "Jag är inte längre den jag var då den goda Cynara regerade."

Ovanstående är Ernest Dowsons dikt i original och i min tolkning till svenska.
Läs om Ernest Dowson i gårdagens blogg. Namnet Cynara har Dowson troligen
lånat av Horatius. Det är också namnet på en ö i Egeiska havet och det latinska
namnet på ett slag av kronärtskocka.