John Clare

John Clare

John Clare levde mellan 1793 och 1864 och var alltså ungefär jämngammal med de romantiska poeterna Wordsworth, Lord Byron, Keats och Shelley. Till skillnad från dem förblev han dock relativt okänd under sin livstid. Det är först långt senare som han har börjat bli betraktad som jämbördig med dem, till och med som den som bäst skildrade folkligt liv och landsbygdsnatur.

Han växte upp i Helpston, Northamptonshire, som son till i det närmaste illitterata föräldrar men fick själv någon skolutbildning före 11-årsåldern. Som ung var han för sin försörjning beroende av de jobb som stod att få. Han hjälpte bönderna med tröskning och plöjning, deltog i trädgårdsarbete, var kalkbrännare, levde bland zigenare och var även soldat. Det litterära intresset väcktes hos honom sedan han köpt och läst skotten James Thomsons Seasons (Årstider). De första resultaten av hans egna skrivförsök samlade han i en bok med titeln Poems Descriptive of Rural Life and Scenery (Dikter som beskriver landsbygdens liv och natur). En bokhandlare i trakten tog hand om dikterna och lät ge ut dem och eftersom boken hade framgång följdes den efterhand av flera, som dock inte blev särskilt uppmärksammade. Trots visst stöd av inflytelserika personer i omgivningen, som även försåg honom med en liten gård, förblev han därför fattig och hade ständigt svårt att försörja sig och den barnrika familj han skaffat sig. Så småningom svek honom hans psykiska hälsa, han fick tillbringa perioder i sinnessjukhus och blev slutligen intagen för gott. En omständighet som bidrog till att bryta ner honom var att han fick se den älskade natur han vuxit upp med förvandlas och ruineras. Under denna period förändrades det engelska landskapet i grunden, när småböndernas mark, som till stor del bestod av allmänningar, köptes upp av godsägare, som inhägnade stora områden, torrlade våtmarker och lät hugga ner gamla träd. En stor del av landsbygdsbefolkningen fick flytta till städerna och bli fabriksarbetare eller tvingades att emigrera.

Som ung skrev John Clare gärna kärleksdikter. Många av dem tillägnades en flicka, Mary (Joyce), som han var förälskad i och som lär ha besvarat hans kärlek; hennes föräldrar lät henne emellertid inte gifta sig med den fattige John. Flertalet av hans dikter är dock naturbetraktelser och det är som en ovanligt receptiv iakttagare av allt omkring honom, som han blivit särskilt berömd. Han skrev en mängd dikter om djur, även mindre sådana som myror och gräshoppor: om de senare vet han att berätta hur långt mot marken deras tyngd böjer ner den blomma eller det grässtrå de hoppar till. Hans noggrannhet och enkla språk kan påminna om Linnés i resebeskrivningarna, men som poet, inte vetenskapsman, skriver han rimmad vers och ibland kan berättelserna övergå i fantasifulla sagor. Andra dikter av Clare är bittra och beska uppgörelser med naturskövlarna, en sådan dikt är t. ex. The fallen elm (Den fällda almen). I sina senare dikter reflekterar han över livet, sitt eget och livet i allmänhet. I am (Jag är) är en mörk beskrivning av det liv som när han skriver dikten närmar sig sitt slut.
Som förut nämnts uppmärksammades John Clare knappast medan han levde; numera hör han till de berömda och har fått en plakett i The Poet´s Corner i Westminster Abbey. Shakespearekännaren Jonathan Bate har prisat honom och skrivit hans biografi och ett sällskap, som har bildats för att hedra honom, har nyligen rustat upp hans födelsehus och trädgården omkring. Den som kuf betraktade fattige lantarbetaren och småbrukaren är nu bygdens store son.


Två dikter av John Clare i mina tolkningar. De kan komma att justeras i en färdig bok, liksom ovanstående text.


Där hon bekände sin kärlek

Jag såg hur hon bröt av
en ros en tidig dag
och kysste platsen där
den växt med sånt behag.
Och jag såg en träskoring
som blänkte där hon gick,
och jag älskar varje ting,
som hon rör vid med sin blick.
Om hon ser på häcken eller över ett lövat träd gläder sig
blir hagtornet och den bruna eken de käraste ting för mig.

Det finns en vacker höjd
dit jag går när det är sommar,
där fann hon skott av timjan
och plockade små blommor.
Och jag hörde, när hon bröt dem
hennes mummel och låga röst,
och jag såg hur tätt hon slöt dem
till sitt gräddlikt vita bröst,
nära halsens bruna fläck, som för mig diamantlik sken.
Då tog mina ögon eld och mitt hjärta blev som sten.

Jag vet en grön, täck plats;
gullvivor bugar där,
var söndag gick jag dit,
ingen plats så älskad är.
En ek ger där begärlig
skugga var solig stund,
en äng intill är härlig,
grönast på jordens rund.
En skogstrakt finns här ej och ingen tät lund syns här.
Dock stod den vackra intill mig och sa att hon höll mig kär.


Insekter

De glada lättingarna där på kornets skal
och muntra kufarna i oräknade tal
av lekkamrater, komna ifrån ingenstans,
med blanka vingar, för att spegla solens glans
- hur glatt de kryper, flyger, gör sina små språng
utan att arbeta och utan något tvång!
Där stryker några sig mot rosens härlighet
men var de sedan äter middag ingen vet.
Morgonens dagg är inte deras medicin,
de älskar dagens ljus och solens gyllne vin.
All dagen ses de lekande i söndagsdress,
om natten sover de sin ljuva sömn tills dess
de vaknar och till hedens klockblom flyger bort;
där är de som små furstar av en okänd sort,
som på en silkesbädd i skönt oh välvt gemak
slumrar i regnet under purpurfärgat tak.
Hur glatt om sommaren de vet att sig förströ,
än i ett fält med korn, än i nyss slaget hö.
Man kunde tro att dessa lyckliga små ting,
med blanka vingar, jämt flängande omkring,
var skygga sagoväsen, som sig hade klätt
i glansfull maskeraddräkt, för att på så sätt
bedra oss dödliga, när vi vill locka fram
den hemlighet de döljer bak allt stoj och glam.