Höstnostalgi

Till henne jag bedrog

Jag återser dig, land av sten och skog
och gläntor här och där, förr odlad mark.
Till främling har en jätte, stor och stark,
förvandlat dig – dig jag en gång bedrog.

Då var du gammal ung, sjöns öga log,
din hy var brun och frisk som tallens bark.
Dräkten du bar var en naturlig park,
som utan krimskrams tycktes vacker nog.

Nu är du som en fin dam, samlar guld
och hägnar in dig, gör dig konstlat fin.
Mest lever du med hjälp av en maskin;
till grässtrån stod du dock en gång i skuld.

Du svek mig som jag svek. Vad gör jag här?
Ont gör det när ens kärlek blir chimär.


Från diktsamlingen Tillägnat, med och utan lov