Höstkarneval

Karnevalen

Som en karneval
ter sig skogens sal
denna höstens dag.
Vilt och hämningslöst
slår sig allting löst,
glömskt av skick och lag.

Asp, som darrat blyg,
kastar allt sitt tyg
i en yster dans.
Snart och som på lek
även gamla Ek
slänger bort en frans.

Långhårig och tjock
klädd i fotsid rock
urtidsgranen står.
Bums han föga milt
slänger kottar vilt
och omkring sig slår.

Ekorren kokett
slår sin kastanjett
gömd i granens fåll.
Spetten i grön mask
härjar med en ask
på ett annat håll.

Ibland ris och snår
som på styltor går
älgen stor och tung.
Med sin kronas gren
operettens scen
härmar skogens kung.

I en fjädrad hatt
smyger som en katt
homo sapiens.
Festens store bov
vet blott att med rov
visa sin potens.

Under stånk och stön
sprider vinden frön
i en häftig lust.
Jorden som ett sköt
sluter sig om frö´t
med sin svala must.

Halvt av träden skymd
körs i kvällshög rymd
karlavagnen fram.
Snart nog fullt med bloss
syns där himlens tross
rör upp gyllne damm.

Sänkt i tung morän
finns en svart fontän
fylld med björkens gull.
Även solens dräng
kastar dit en peng,
när han kommer – full.

Ugglan, dåren lik,
ger ifrån sig skrik,
alltför gränslöst klok.
Obekanta djup
har hon sett, och stup
i naturens bok.

Vilda ögons glöd
lyser, liv och död
för en evig strid.
Skrin och klagolåt
hörs där lömskt försåt
drabbat skogens frid.

Morgonen blir sen.
Ifrån varje gren
hörs nu vattendropp.
Himlen säckvävslik
tystar trastmusik,
allt känns utan hopp.

Tillnyktrat är allt,
glåmigt, trist och kallt,
tömt på lust och håg.
På mitt pappersblock
skriver jag ändock:
Tack för det jag såg!

      
        Dikten är opublicerad