Eremitvisa

Eremiten

När jag ser flygplanen i det blå
och hör motorer som vinder,
då kan jag tänka; hur kan de må
i dessa blanka maskiner?
Vad är det för en orolig skara,
som över jorden jämt måste fara
på ständig flykt, på ständig flykt.

Visst finns det platser på denna jord,
som alla nog ville lämna
och man kan fly ifrån hårda ord,
som ingen borde få nämna.
Men om jag skulle bland palmer vakna,
nog skulle jag snart mitt gransus sakna,
och vad är ord, och vad är ord?

Jag tror mig veta att under färd,
det råder oro och trängsel.
Och vart man kommer i denna värld
finns missmod, avund och stängsel.
Och i det främmande fylls ens sinnen
av längtan, vemod och glada minnen,
och det gör ont, och det gör ont.

Kanhända drömmer jag i min skog,
när mina dagar känns dryga,
att bli som fågeln och jag vet nog,
att alla fåglar kan flyga.
Hur lätt de luft, tyngd och höjd betvingar,
ej av metall är ju deras vingar.
De är förmer, de är förmer.

Jag stannar kvar på den plats jag är,
i den förtrollande skogen.
Jag går på mattor av svamp och bär
och gör för marken mig mogen.
När det är slut, det som kallas leva,
då söker jag upp en enslig skreva,
som varg och lo, som varg och lo.