Skrivklåda u. p. a.?

Gårdagens "limerickroman" skrevs sedan jag halvt arbetat ihjäl mig med att försöka översätta en sonett av John Keats till svenska. Har man fått skrivklådan i blodet är det svårt att koppla av helt; att skriva något smått och barnsligt blir då ett slags avgiftning. Jag inbillar mig att även stora pötar känner likadant: Fröding och Ekelöf skrev ju båda strunt (visserligen i det senare fallet förädlat till "strountes", efter Almqvists exempel).
Gäller även samma för antologiredaktörer av dikter? De måste väl sätta i sig förnämlig poesi tills de storknar och bara känner äckel, avsky, vämjelse och leda när de tar i en diktbok. Och då stoppar de avgiftande sig in något opassande lågt mitt i det upphöjda. Exempel: i "en antologi svensk poesi" av Tage Nilsson (Sommarpromenad) finns både Gellerstedt och Otherdal med; deras respektive bidrag börjar:

Linnea bor i skogen
bland mossa, sten och ris,
och hon är fin och vacker
på obeskrivligt vis.

och

Har du sett herr Kantarell,
bort i enebacken?
Han kom hit i förrgår kväll
med sin hatt på nacken.

Ett annat exempel (strof nr 1);

Of all the girls that are so smart
There´s none like pretty Sally,
She is the Darling of my Heart,
And she lives in our Alley.
There is no Lady in the Land
Is half so sweet as Sally.
She is the Darling of my Heart,
And she lives in our Alley.

Dikten är av Henry Carey (1700-talet, annars mest känd för att ha uppfunnit uttrycket namby-pamby, ung. larvigt sentimental) och får komma med även i de förnämligaste antologierna över engelskspråkig poesi – redaktörerna (Palgrave m. fl.) (precis som i det svenska fallet Nilsson) måste förstås komma med ursäkter för dessa inslag.

Min tolkning av Keats sonett kommer nog här i bloggen snart.