Om att blanda och ge

Inledningssång

Här är en samling, mestadels sonetter,
som jag har skrivit med min smala hand,
på allvar mestadels, på skämt ibland,
i goda dar och, stundom, onda nätter.

Retar det någon, knappast, om jag sätter
fram dem på långbordet, som är vårt land?
Allt hittills framställt har, som skrift i sand,
utplånats, slukats utan efterrätter.

Så skall väl också denna skriften rinna
från någons mage till en grövre tarm
och utan buller eller större harm
snart spolas ner och glömmas och försvinna.

Till dig som flyr det här framställda ordet
säger jag: synd, du kanske står på bordet!


Sonetten inleder min samling Tillägnat, med och utan lov, skriven i enlighet
med fyra "motton" publicerade på bokens första sidor. Ett av dessa har jag 
hämtat från förordet till diktsamlingen Amforor av Bertil Falk. Det lyder

Det finns så mycket fördomar här i världen. Saker och ting ska vara si och så.
Vad diktsamlingar beträffar så ska de vara sammanhållna. Dikterna måste 
hänga ihop motivmässigt och formmässigt. Det är en tvångsföreställning som
inte minst kritiker lider av och det smittar av sig på  författarna som tar på sig
tvångströjan och kämpar på för att tillmötesgå detta idiotiska krav. Här råder
inga sådana problem. Här blandas och ges.