Go, lovely rose
Go, lovely rose;
Tell her that wastes her time and me,
That now she knows,
When I resemble her to thee,
How sweet and fair she seems to be.
Tell her that´s young,
And shuns to have her graces spied,
That hadst thou sprung
In deserts, where no men abide,
Thou must have uncommended died.
Small is the worth
Of beauty from the light retired.
Bid her come forth,
Suffer herself to be desired,
And not blush so to be admired.
Then die, that she
The common fate of all things rare
May read in thee;
How small a part of time they share
That are so wondrous sweet and fair!
Gå. ljuva ros
Gå, ljuva ros
till flickan du ser rodna där,
säg att sin kos
flyr åren snabbt, var dag förtär
mig och det sköna som hon är.
Säg sedan: kom
varför så skygg, för blickar gömd;
att du själv, om
du växt i öknen varit dömd,
att slå ut obesjungen, glömd.
Ej mycket värt
är väl det sköna dolt för dagen.
Om ej begärt
vartill har något fått behagen;
lär henne blomstra iakttagen.
Dö sedan, så
hon ser hos dig, hur allt det rara
snart skall förgå;
hur kort den fägring tillåts vara
som är beskärd det underbara.
Dikten i min tolkning kanske kommer med i en planerad bok med kärleksdik-
ter av engelskspråkiga poeter. Den är skriven av Edmund Waller (1606-87),
en inte särskilt sympatisk man, som dock skrev några vackra dikter, som den
här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar