William Shakespeare, sonnet/sonett nr 12

12 

When I do count the clock that tells the time,
And see the brave day sunk in hideous night;
When I behold the violet past prime,
And sable curls all silver´d o´er with white;
When lofty trees I see barren of leaves,
Which erst from heat did canopy the herd,
And summer´s green all girded up in sheaves
Borne on the bier with white and bristly beard;
Then of thy beauty do I question make
That thou among the wastes of time must go,
Since sweets and beauties do themselves forsake,
And die as fast as they see others grow;
     And nothing ´gainst Time´s scythe can make defence
     Save breed, to brave him when he takes thee hence.

12

När jag om kvällen räknar klockans slag
och dagen sjunker ner i tung, mörk natt,
när jag ser blomst, som mist allt sitt behag
och hår som grånat, hy som blivit matt,
när jag ser träd, som tappat sina blad,
de som nyss skuggade en herdes hjord
och sommargrönskan stå i skylars rad
och kärvar burna in från frostig jord
– då frågar jag, när allting skönt förgås,
varför du bland det döende skall gå,
ty allt det vackra skall av lien slås
och snart ge plats för nytt som tränger på.
     Och emot Tiden finns blott ett försvar
     att föda nytt, när allt han från dig tar.

Denna på ett par ställen något fria tolkning står i min bok William Shakespeare Sonetter,
tolkade av Walter Dan Axelsson. Boken finns att beskåda, bläddra i och köpa på Drott-
ninggatan på söndag (Världens längsta bokbord). Åtta egna alster visas också, däribland 
en nyutkommen bok Poetiska porträtt – i svartvitt med sonett.