En sann bondgårdsberättelse

En sann bondgårdsberättelse

På en gård finns många djur.
Du har sett det, eller hur?

Kan du allas hemlighet?
Fråga annars mig som vet.

Något djur är nog en fjant.
Det är mänskligt, inte sant?

Hästen, han som kallas hingst,
som Pegas rycks hän vid pingst.

Stoet på ett damigt sätt
gnäggar: sitter sömmen rätt?

Hunden, som slapp bås och bur
går där, kopplad, ändå sur.

Kossan tänker med ett bröst:
fyra vårtor är en tröst.

Geten luktar som en get
och får alltid höra det.

Katten går mest tyst omkring,
spinner sen, fast ingenting.

Tuppen traskar kring bland ägg,
med en slör i brist på skägg.

Tjuren är nu lyst i bann.
Typiskt öde för en man!

(Fixar det på annat vis
gör en rar seminatris.)

Fåret, när det bräkt, var gång
applåderar själv sin sång.

Grisen känner i sin knorr
om det blåser ifrån norr.

Gåsen finns tills han förgås,
för att svartsoppa ska fås.

Två kaniner i en bur
är mer leksaker än djur.

Hönan sover på en stång
(mer om det en annan gång).

Bonden själv då, vad gör han?
Hjälper till, så gott han kan.

Traktorn får ibland en klunk
från en rostig gammal dunk.

Djuren ger han gräs och hö
eller skickar dem att dö.

Bondens fru då, vad gör hon?
Ångrar giftet med en bonn?

Nej, hon håller sig för gråt
och får barn emellanåt.

Störsten spelar redan boll
och på Zlatan har bra koll.

Minsten, blöjklädd, är expert
på datorer, trots sin stjärt.

Gammelfarfar allra sist
bör väl nämnas, jomenvisst!

Det är han som mest var dag
sitter på sitt undantag.

Tomte är han varje jul
för han är så j-a ful.

Men han skriver vacker dikt.
Kan bli bra på längre sikt!

Mer om det en annan gång.
(Och om hönan på sin stång!)