Om en spöklik kväll på krogen Amsterdam

Epistel nr 78

Om en spöklik kväll på krogen Amsterdam och om hur Fred-
man, Movitz och andra kan tänkas gå igen

Movitz, min broder, hej och gutår,
sitt ej vid klockan, stilla hon står!
Allt som har varit vill oss hinna fatt
               i denna natt.
Borta vid dörr´n hörs en som vill in.
Mager han är och torr som ett skinn
och bakom honom, komna ur en grop,
               benranglens hop?
Movitz, låt jaga dem med musik,
spela en sorgmarsch, skråla och skrik,
så vi få ta ett glas till, dricka en skål,
fast krögar´n är ängslig och snål.
Hör vilket skrammel utanför dörr´n;
där rusar katten in i ett hörn!
Men sturska vi sitta här, återigen,
               fly Hades än.

Vän, vet du hur det kommer mig för;
inget försvinner, ingenting dör!
Se på den skuggan, fladdret från de bloss
               som omge oss!
Frasar det inte där vid en vägg?
Rycker det ej i krögarens skägg!
Dricka de vill och hångla liksom vi,
               värd, kom, slå i!
Movitz, ryck upp dig, graven är djup
men än som skugga får du en sup;
om hundra år, tusen år, mera ändå,
till krogen vi tassa på tå.
Se på det glaset där, plötsligt tomt,
fast du har vakat över det fromt!
Och vem tror du, obemärkt, tog sig en slurk
               ur din ölburk?

Ulla, kom hit och sitt på mitt knä,
liksom en fjäril på murket trä!
Känn här på ångan, doften ljuv och fin,
               drick av mitt vin!
Men när jag stupar och blir till sten,

smek den med handen, som är så len.

Säkert jag känner som en ilning då

               i stenen grå.

Och framför dig, fast tiden har flytt,

tror jag du ser mig, när jag på nytt,

som fordomdags går omkring, munter och glad

och diktar alltjämt om vår stad.

Inget dör ut, det pratet är strunt,

allt är som hjulet, snurrar, går runt.

Blir det ej vår, gång på gång, en återkomst

               med blad och blomst?

Movitz, vi gå, sätt på rock och hatt!

Spökena ha fått nog för i natt.

Gastarna ha ju flytt från din musik,

               som vi sky lik.

Grötmyndig krögar´n står nu så sur.

Tjänstvillig? Nej, fast vi druckit ur.

Hånar oss, säger, när ens börs är flat

               finns bankomat!

Låt oss ta Skeppsbron fram till Norrbro!

Strömmen är inte Styx kan jag tro.

Tänk att vi få, än en natt, i staden gå,

där vattnen jämt blänka så blå.

Bort ifrån skuggan av kungens slott

lunka vi Movitz, ha inte brått!

Hör böljegång, sjung en sång, till soluppgång

               är tiden lång!

Epistelpastischen är från min bok Fredman går igen..., innehållande

pastischer på samtliga Bellmans epistlar.