Poesi och mord – samma sak?

Jag har tidigare i bloggen lagt in en Poesins dödsannons, som jag även skickade till Sveriges Författarförbund, eller dess tidningsredaktion, som beklagade sorgen. Det var givetvis formellt från deras sida och en tämligen onödig vänlighet mot mig, eftersom jag sett förfallet sedan 60-talet och inte hade så svårt att uthärda de slutliga dödsryckningarna.
På 80-talet försökte man ännu blåsa lite liv i sjuklingen, bland annat genom att ge ut en serie "Bra Lyrik" (på Bra böckers förlag). Jag prenumererade på serien men efter en kort tid lades den ner och ersattes av en annan, en deckarserie som kallades "Bra Mord" eller något ditåt. Alla som prenumererade på den förra serien erbjöds att fortsätta med den senare, som om de varit likvärdiga.
Eftersom läsarna antogs vara ungefär desamma, förmodades väl författarna också vara det, varför en korrespondens mellan förlag/poet nog uppstod, som innehållsmässigt motsvarades av vad som sägs i denna något bearbetade barnvisa:

Hej, hej, kära pöt,
har du ännu ord?
Ja, ja, dikten tröt,
men nu har jag mord.
Kalasjnikov åt far
och giftsprutor åt mor
och små, små dolkar
åt lille, lille bror.

(Alla vet väl att poet kan skrivas pöt liksom Goethe kan skrivas Göte.)