Hur Mollberg finner en kort väg genom klimakteriet

Epistel nr 41 (med underrubrik som ovan)

Klädd i grönt som en äng
Mollberg satt i sin säng,
hade av feber fått en släng
eller av elak chagrin.
Kroppen kändes utnött,
modlös var han och trött,
i ögonen blänkte det rött
där han satt stirrande slött.
Upp steg han nu, värmen slog av,
öppnade dörren, luften var kvav,
även fönstren slog opp,
kylde på så sätt sin kropp.

Wingmark, hans trätobror,
han med peruken stor,
in i det hus där Mollberg bor
kom som en annan major.
Mollberg, hur är det fatt,
sa han, du verkar matt,
inte längre kvick som en katt
och full av upptåg och spratt.
Fryser du ej, din gamla galt?
Här är fördömt ruggigt och kallt.
Ta på rock och peruk!
Sitt inte här och bli sjuk!

Inte kylan mig stör!
Nej, av svettning jag dör
och blir varm fast jag inget gör
liksom en krogservitör.
Och ett annat förtret
har jag: sömnsvårighet,
även ett slags nervositet
fastnat på mig som ett klet.
Mollberg, jag tror nu jag förstår
vad du lider av, hur du mår.
Blodets vallning det är,
övergångsårens besvär.

Wingmark, om rätt jag minns
gäller sådant om kvinns!
Gör mig ej förbannad till sinns,
dummare skitprat ej finns!
Gå din väg är du snäll!
Stanna ej här i kväll!
Står du kvar som en eternell?
Nåväl, då vankas det smäll!
Där fick du en bra första propp!
Här har du en andra sittopp!
Vallar blod eller ej
ut ifrån näsan på dej?

Mollberg, slå inte mej!
Varför sinnet på dej
rinner så lätt förstår jag ej.
Skona nu mitt konterfej!
Fast jag fredlig här stod
slog du näsan i blod;
sällan jag mig på dig förstod,
korpral där, brännvinsmarod!
Aldrig om klimakterium
skall jag väl mer säga humhum!
Vad jag sagt det stod allt
uti en kvällstidningsspalt.

Wingmark, stick härifrån!
Står du än där i vrån?
Sluta att snacka som ett fån,
där ser du dörren, min son!
Nej, bli kvar än en stund
och stäng dörren, din hund;
kall blev jag nu på en sekund,
alldeles, alldeles sund.
Hör nu, min vän, om du har rätt
om besvären vet jag ett sätt
få på dessa ett slut:
bulta din näsa och trut!

Wingmark ljög inte, när det här hände (i vår tid alltså) kunde man läsa i kvällstidningarna
om manligt klimakterium. Och inte nog med det, en del män hade bröstmjölk och kunde 
fungera som ammor också! – Denna pastischen kan sjungas, precis som de andra, till mot-
svarande nummer hos Bellman. Tyvärr har den sex strofer, vilket är för mycket för vår tid: 
enligt en dansk estradör, Flemming Jensen, försvinner folk ut för att kissa om han sjunger
en visa som har mer än tre strofer. Hos oss sjungs det knappast några visor alls nuförtiden.