Översättning eller tolkning? (Helismaa på svenska)

Inget av dessa ord täcker i allmänhet återgivningen av en poetisk text från ett språk till ett annat. Resultatet av framställningen på ett nytt språk borde snarare beskrivas som en variant eller version av ursprungstexten. Självklart kan olika gestaltningar av en text på ett nytt språk då se mycket olika ut. Här ett exempel: Cornelis Vreeswijks och min egna version av Reino Helismaas visa Päivänsäde ja Menninkäinen. Först Vreeswijks version och därefter min:

Solgnuttan och  trollet

Dagen går mot solnedgången,
än en stund hålls dagen fången,
solen stannar till – och far.
Mörkret faller visserligen
men där nere på trollstigen
har en gnutta solsken stannat kvar.
Och gnuttan ber om ursäkt
när den snuddar vid ett troll
och trollet säger: Spelar ingen roll.
För troll vill nog ha ljus
men det ska vara som ett lån
som varken gör nåt till eller från.

Trollet sneglar under luggen,
låtsas inte om ett dugg, men
står där ändå, fumlar lite grann.
Gnuttan spelar ut reflexer,
någonting i hjärtat växer
när dom råkar nudda vid varann.
Du är en vacker gnutta du,
ska vi åt samma håll,
säg har du lust att följa med ett troll?
Du bländar mig förvisso
men jag tycker om ditt ljus
och ber dig stiga på i mitt hus.

Gnuttan studsar fram och åter:
Hoppas att du mig förlåter
när jag tackar nej därtill.
Du förstår, jag vill det nog, men
snart blir allting mörkt i skogen
och då far min låga vill.
Och mörkret föll och gnuttan dog
så att man inget såg
men trollet såg sig undrande omkring
och muttrade: En gnutta sol,
det ska jag ha i håg.
En gnutta sol, det gör väl ingenting.


Solstrålen och Bergatrollet

Dagens sol har snart försvunnit.
Blott en stråle har ej hunnit
följa sina syskon bort.
Päivänsäde allt förgyller
och med skönhet kvällen fyller,
innan skymning faller inom kort.
Då ser hon Menninkäinen
komma tyst åt hennes håll,
från grottan där han bor med andra troll.
Där sitter han och grubblar
eller sover dagen lång,
tills han går ut vid solnedgång.

Tyst och ensam han tänkt vandra
men när de får se varandra
blir han pratsam, säger hett:
Mina ögon blir som lågor!
Åh, men det är ljuva plågor,
aldrig någon vackrare jag sett!
Vad gör det om jag bländas
jag ska minnas dig ändå!
I mörker tycker jag är skönt att gå.
Följ med mig till mitt bergrum,
härifrån vet jag en stig!
Vill du bli min och älska mig?

Päivä säger: Snälla trollet,
aldrig går jag åt det hållet,
leva vill jag, inte dö!
Strax jag måste sluta stråla.
Mörker kan jag inte tåla.
Aldrig får du kalla mig din mö!
Så flydde hon, den vackra,
men i ensamheten än,
när Menninkäinen längtar till en vän,
då undrar han hur ljusets barn
kan gå i solsken glatt,
när själv han bara älskar natt.

Visan, som för ovanlighetens skull är tonsatt av Helismaa själv (och inte av Toivo Kärki),
är själv en variant av en annan mans text på prosa, Yrjö Kokkos saga Pessi ja Illusia, 
som är filmad, serietecknad och översatt till många språk. 
Reino Helismaas många återgivningar av svenska visor på finska kan också kallas varianter.
Lasse Dahlqvists Lite grann från ovan heter i hans version Kulkuri ja joutsen, (Luffaren och 
svanen).