Förklädda furstar i naturen

Insekter

De glada lättingarna där på kornets skal
och muntra kufarna i oräknade tal
av lekkamrater komna ifrån ingenstans,
med blanka vingar, för att spegla solens glans
– hur glatt de kryper, flyger, gör sina små språng
utan att arbeta och utan något tvång!
Där stryker några sig mot rosens härlighet
men var de sedan äter middag ingen vet.
Morgonens dagg är inte deras medicin,
de älskar dagens ljus och solens gyllne vin.
All dagen ses de lekande i söndagsdress,
om natten sover de sin ljuva sömn tills dess
de vaknar och till hedens klockblom flyger bort;
där är de som små furstar av en okänd sort,
som på en silkesbädd i skönt och välvt gemak
slumrar i regnet under purpurfärgat tak.
Hur glatt om sommaren de vet att sig förströ,
än i ett fält med korn, än i nyss slaget hö.
Man kunde tro att dessa lyckliga små ting,
med blanka vingar, jämt flängande omkring,
var skygga sagoväsen, som sig hade klätt
i glansfull maskeraddräkt, för att på så sätt
bedra oss dödliga, när vi vill locka fram
den hemlighet de döljer bak allt stoj och glam.

Dikten, något fritt tolkad, är av John Clare, omnämnd i gårdagens 
blogginlägg. Liksom Shakespeare (och vår Linné) såg han de små
detaljerna i naturen, exempelvis lade han märke till hur långt ner mot 
marken en gräshoppas tyngd kunde böja strån av olika gräsarter.