Får jag lämna några plommon

En som porträtteras i min senaste bok Poetiska porträtt – i svartvitt med sonett är Nils Ferlin. På fotot av honom har han Stadsbudskårens mössa på sig, en alldeles för stor sådan, vilket jag tillät mig att skämta lite om i sonetten, något Ferlin-sällskapet nog inte gillade – sådana sällskap tror gärna att allt skämt om dessa de med rätta vördar är vanvördigt. Hur som helst – i dag ville jag se om fotot i fråga fanns på nätet, bland mängden av foton på Ferlin – och kunde inte finna det. Bland många andra som nästlat sig in mellan Ferlin-bilderna  fann jag även vår statsminister, Stefan Löfven. Det kom mig att minnas en dikt jag skrev 1976, när socialdemokraterna var i knipa som nu och förlorade valet till de borgerliga, där högern klarade sig skapligt, folkpartiet krympte men centern gick fram som en ångvält, mest på grund av kärnkraftsmotståndet. Dikten (tack Ferlin för goda förlagor till sådana här ombildningar!) löd som följer:

Får jag lämna några plommon

Få jag lämna några plommon – Moder Svea
                       på Ert bord,
och ni må ej varda ängslig, Mor kära,
ty de plommonen är vuxna i en god och välnärd jord
och efter halvsekel äntligen de bära.
Det ena det är blått
och det andra det är klämt
men det tredje är det mest populära.
Det anses kärnfritt nu
fast det kanske är ett skämt
– så var rädd om Era tänder, Mor kära!