Vårdikt från Bammarboda

Av alla dagar finns det särskilt glada,
då man går kring och ler åt ingenting.
En guldkant har då varje litet ting
och som i hav av lycka tycks allt bada.

Till meningsfulla ord vänds då all svada.
Allt sker som i en lustig happening.
Ens kropp känns som ett verk av P. H. Ling,
ens själ känns som den aldrig fått en skada.

När gudarna är så oändligt goda
vill man helst tro att olust inte finns.
Vad gör det att ens mun släppt ut en groda,

den omvandlas till dikt, blir kysst till prins.
Så kändes det en gång i Bammarboda,
den härligaste vårdag som jag minns.


Dikten finns i min bok Åkersenap, 72 sonetter om en skärgårdskommun
och bilden intill är försedd med följande text: Även växtligheten tycks 
ibland få spontana glädjeutbrott och spricker då ut i ett överflöd av vit-
sippor, konvaljer, styvmorsvioler eller, som på bilden, rams i en klyfta
i berget vid Bammarboda kust.