Havsförbudet

Havet, som Homeros och andra småpoeter efter honom har haft i alla tider som ämne för poesi, blev på 1960-talet i Sverige något i hög grad löjligt. Inte konstigt att jag skämdes, sedan jag själv skrivit ett par havsdikter och  till och med lärt mig en och annan havsdikt av andra, t. ex. denna av Vilhelm Ekelund, utantill:

Havet

O tillflykt, säkra ro!
Hur själen än har tröttnat,
du ständigt dock, o hav,
i härlighet är nytt.
Hur månget hjärta glömt
vid denna djupa syn,
hur mången själ har stillnat!
Och mänsklighetens ädle, tankens
och sångens väldige, ha mättat sina själar,
o heliga, av dina brus, som sjunga
i morgonbrus ur Pindaros och mörkna
med Psaltaren till väldigt aftonbrus!

För att i någon mån plåna ut dikten ur minnet och göra mig tidsenlig, arbetade jag om den och gav den följande utseende:

Köket

O tillflykt, säkra ro!
Hur smaken än har tröttnat
du ständigt dock, o kök
i härlighet är nytt!
Hur månget hjärta brynts
i lättsmält margarin,
hur mången njure grillats!
Och politikens ädle, Ordets
och Bildens väldige, ha mättat sina själar,
o skafferi, av dina brus som sjunga
i stekpannor från Gustavsberg och mörkna
i Sopnedkast till väldigt avgrundsbrus!