Havsdiktning

Som jamb på jamb drev vågorna mot stranden
och dyningen var slutrim i var rad.
Och ljus och skuggor föll på skriftens blad
och vi satt där – med havets bok i handen.

Den diktaren som skrev så rastlöst trägen
lät så om kvällen solen sätta punkt.
Då gick vi hem. På stranden var allt lugnt
men blodet i oss bultade längs vägen.

Stor konst är sådan: kommer våra sinnen
att åtrå hett en bortglömd verklighet.
Och all vår oro och vår sinnlighet
är som en drift att återskapa minnen.


Dikten (den enda rimmade i samlingen) är från Den röda fågeln
som satt i mig, utkommen 2014.