Shakespeare, Bellman, Dickinson: hur rimmar dom egentligen?

Dickinson, som jag läst lite av och om på senaste tiden var ju inte så noga med rimmen, vilket man på hennes tid ansågs böra vara, nu ska ju rim helst inte förekomma, så hennes "slarv" gör henne nästan till en större diktare för dagens förståsigpåare.
Hennes brister eller förtjänster i detta avseende är ju lätta att se för var och en, lite svårare är det att upptäcka "felen" hos sådana diktare som Shakespeare och Bellman, men även de slarvade. Här är några exempel från Fredmans epistlar (jag har inte hunnit kontrollera dem så noga, men i stort sett ser de ut så här – några "stockholmsuttalsrim" har jag bortsett från):
stark - rang
en - tenn
mångelskor - norr
fram - larm - madam
fiolerna - stolarna
tjänare - enspännare
vän - män - sen
juli - muli´ (mulet)
vän - änd
peruk - spik - musik

Man kan också hitta sånt som brukar kallas nödrim även hos Bellman, ett sådant är väl den tulpan som rimmar på tran och kyparen Ede som rimmar på den lede.

Det här är ju inget att bry sig om om man inte råkar vara  översättare eller har lust att skriva pastischer på någons verk. Då måste rimmen vara perfekta, i annat fall får man dem påtalade. Råd till rimmande folk som ger sig i kast med sådana här uppdrag: undvik felen även om de är lika "rätta" som de i originalet!