Om groblad, Emily Dickinson mm

Vet inte om jag läst det eller drömt det: att det finns en plats där växterna förnyar sig i samma takt som man plockar eller skördar dem. I samband med den föreställningen eller synen dyker, utan att jag vet varför, en annan bild upp, nämligen av en kvinna som säger att hon plockat en viss sorts svamp på samma ställe i tjugo år, utan att de minskat i mängd.

Möjligen har uppdykandet av sådana här bilder ett samband med den ständiga påminnelsen om svältande och nödlidande människor. Ibland uppstår sagor, som nog har sin upprinnelse i svält, som Brüder Grimms korta saga om den söta gröten (Der süsse Brei), där en gryta kokade gröt på befallningen "Töpfchen, koche!". (Att den inte upphörde att koka om man glömt kommandot "Töpfchen, Steh!" kan kanske också tolkas som en gliring riktad mot frossare.)

Jag kom att tänka på det här, när jag läste om Emily Dickinson och hennes erotiska förhållande till Susan Dickinson, väninnan som skulle bli hennes svägerska. I de glödande brev som hon skrev till henne, brukade hon förutom violer och grässtrån skicka med groblad (plantain på engelska, plantago på latin, av planta = fotsula = något som är platt), som är en närmast outrotlig växt och oftast betraktad som ett ogräs. Den hade säkert ett symbolvärde för båda, förmodligen stod den för evig kärlek. De brev jag läst skickades från Amherst i Massachusetts till Baltimore, där väninnan var lärare under ett par år, men brev och korta meddelanden sändes även senare, då de bodde grannar. När Emily dog var Susan den som svepte henne och prydde henne med blommor, bland vilka fanns violer och kanske även groblad.

Mer om groblad: i länder koloniserade av västerlänningar lär den här växten kallas "den vite mannens fotspår". Grobladsfröna följer tydligen med den som flyttar, vart han än beger sig, och växten tycks stå ut med (och gilla?) att bli trampad på, även av trätofflor. Utanför varje svensk ladugård finns den i mängd liksom överallt i naturen där man går mycket. Mig själv har den följt även bildligt, så mycket att den för femton, tjugo år sedan gav upphov till denna

Grobladssång

Så kommer den till slut
den underliga dagen,
när jag av lien slagen
ej mer är som förut.
Blåklocka, sluta ringa
och Tistel, sluta stinga!
Höskallra, säg mig du,
vad som ska hända nu!

I millioner år
låg du på denna kullen
och slumrade i mullen;
så steg du upp en vår.
Av fötter aldrig aktad,
av Gullspiror föraktad,
du redde dig ändå,
som ibland strån ett strå.

Ett groblads liv är kort.
Du krattas redan undan.
Allt sker som i skymundan
med oss, vägkantens sort.
Var lugn, till vilan bara
och glömskan får du fara.
Du vänder endast om,
dit, varifrån du kom.

Till de oföddas trakt
där Vallmo inte dårar
och frost och köld ej sårar,
skall du bli återbragt.
Du sover i eoner,
så hör du åter toner
och står här än en gång
och sjunger grobladssång!


Dikten finns i min bok Innan vinden vänder och går hem (2012)