Vasaloppet ingår, som torde vara bekant, i En svensk klassiker tillsammans med Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet. Två mina bekanta, som lyckats ta sig i mål på alla fyra ställena, har sagt mig att simningen var det lättaste att klara av, skid- och cykelåkningen det värsta. Jag tror att Mollberg, en annan bekant, hade samma uppfattning. Här skildras hans deltagande i klassikern:
Allt är planerat och köpt ha vi gjort
cykel, bananer och sportdrycksputeller.
Smörj dina skinkor! – Ja, dem har jag smort.
Bra, för en tretti mils runda det gäller.
Kan du begripa vad du ska prestera?
Nej, det begriper jag inte, min bror!
Jo, du är svensk och du ska leverera
något i hästväg och kalla dig stor.
Ner till Motala han nu svänger
för att cykla Vättern omkring,
cykelbyxor på sig kränger,
tröja, störthjälm och PR-ting.
Hjälp´en i sadeln och klappa´n i ändan!
Lycka på resan! Nu är du vårt hopp.
Ack, ingen vila han får under vändan
och inget starkt, kanske kaffe, en kopp.
– Slit nu pedalerna,
– benen låt gå!
– Men genitalierna
– akta! Jadå!
Vättern är klarad och nu är det dags
kuta det längsta av Lidingöloppen.
Klipp dina tånaglar, här har du sax;
se, sina tånaglar kapar han – toppen!
Först ska du smaka den röda likören,
som nyss på Tuppen har bryggts utav mor.
Den jämte ropen från supporterkören
får dig att flyga som en meteor.
Skål, vad tycks dig om den klunken?
Bravo, bravo, duktig och skön.
Mycket bättre än filbunken,
som jag åt med sex wienerbrön.
Pang! Där gick startskottet, Mollberg som pilen
jagar iväg över förortsterräng.
Jodå, han avverkar alla tre milen,
ser knappt åt mossornas lockande säng.
– Nu kom han dansande
– trött, glad och god.
– Ulla bekransande
– vid målet stod.
Bida nu, Mollberg, ta´t lugnt en sekund!
Nej, inte bida jag tänker, men bada,
sprattla i Dalälven liksom en hund,
simma ibland och i Vanbäcken vada.
Aldrig, korpral, du gjort någon besviken,
du klarar allt vad du än tar dig för,
men glöm ej badmössan och kosmetiken,
smörj hela kroppen med ett kilo smör!
Plask! I vattnet han nu hoppar.
Plask! Nu hoppa de allihop.
Se vad fläsk, vad många kroppar;
Vanån är som en ormfylld grop.
Mollberg han simmar nu ryggsim och nickar,
nickar åt sjöjungfrur och ler ibland.
Plask! Än ett simtag, nu står han och slickar
i sig en druvsaft, re´n uppe på land.
– Skål! Hur var simmandet,
– var det en pärs?
– Nej, lätt som rimmandet
– i dina vers!
Många ha hälsat och bett dig, kamrat,
att, fastän skidåkning är dig en fasa,
åka till Mora och sen, ackurat,
göra som Gösta, han kungen av Vasa.
Soppa på blåbär du dricker ej gärna,
det får du träna på, glöm öl och vin!
Anmäl dig, gör som man säger, tryck stjärna
och åk till Sälen och far fram som hin!
Nu i spåren han sig ställer,
tar en mullbänk saftig och stor.
Fånga muggar sen det gäller,
nästan som i bollkastning, bror.
Se, vilken stil, hur han sparkar med benen,
istappar hänga i näsa och hår.
Bröstet är rödlila liksom syrenen,
som Ludwig Späth, när han segerkrans får.
– Fram nu med skidaren
–till miken! Bra!
– Ej peterjihdaren,
– Plex vill han ha!
Som framgår av namnen på vasaloppskommentatorerna var det för ca tio år
sedan som Mollberg deltog i klassikern. Ludwig Späth är en mycket vanlig,
blåbärssoppfärgad syrensort, uppkallad efter en odlare. – Inlägget ovan, kallat
Om Mollbergs deltagande i "En svensk klassiker", är Epistel nr 57 i min bok
Fredman går igen... , utkommen 2007 på förlaget Zen Zat. Vet inte om den
finns kvar på förlaget men några osålda ex finns hos mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar